Då var man hemma igen då... Visst har dessa dagar varit väldigt härliga då jag fått vakna upp i min egna säng, bara kunnat gå in i kylskåpet och ta vad jag vill ha, kunnat gå på många långa hundpromenader, tränat och fått träffat delar av familjen. Men ingenting är egentligen som förr. Det visste jag ju såklart, men jag har bara inte velat se det. Har bara blundat och låtsas som att allt var som vanligt här hemma. Jag lämnade i princip hela mitt liv innan jag åkte till Norge. Allt som någonsin betytt något för mig. Det som alltid har varit som en trygghet för mig. Allt på samma gång. Nu bara borta. Skolan som jag haft så länge som jag minns och dansen efter 15 fantastiska år. Och sedan jobbet som jag trivdes så bra på. Från att nästan ha varit sönderstressad och knappt hunnit med att kombinera skola, träning, dans och tre jobb, till att inte ha någonting kvar... Känner mig tom, och det är en ganska märklig känsla om man aldrig känt det förut. Dessutom så har alla mina vänner fortsatt eller fått nya rutiner. Bland annat med skola, jobb, intressen och/eller tentaplugg... Jag har inget sånt här hemma, så det känns ganska så ensamt. Men jag visste och förstod ju att alla har fortsatt med sina liv, men det är bara tufft att verkligen se och märka av det. Saknar att vara i Norge... Just nu är det ju där mitt liv är...